Jag vill dela med mig av mina tankar kring en del av det jag upplevt under de senaste två åren, i mitt yrkesliv. Framför allt sedan vaccinen kom. Jag hade bestämt mig redan från början, när det talades om att vaccin var på gång, att jag inte skulle ta det. Jag vaccinerade många med Pandemrix, under stor stress och press, samt tog det själv. Och såg till att mina barn tog det. Jag åkte med i rädslan och den propaganda som spreds, som så många andra. När biverkningarna började uppdagas blev det en väckarklocka för mig.
Idag är jag på en annan arbetsplats, där jag har andra arbetsuppgifter.
Jag var alltså fast övertygad om att jag vare sig vill injicera någon med de här preparaten och inte heller ta det själv. Till att börja med upplevde jag att diskussionen på arbetsplatsen var relativt öppen. Flera var tveksamma. På några månader svängde det, och plötsligt var jag ensam om att inte vilja ta vaccinet.
Det är svårt för mig att prata öppet på jobbet. Har försökt, men känner mig inte trygg med det. Saknar en öppen diskussion där alla får komma till tals och att vi kan lyfta t ex etiska frågor om rätten att bestämma över sig själv och sin egen kropp. Att själv få välja. Det är underförstått att det pratar vi inte om.
Ingen har behandlat mig dåligt, det är bara ensamt.

 När FHM hade sin presskonferens där de sa att restriktionerna skulle bort kände jag en stor sorg. Såg för mitt inre hur vi bara skuffats runt hit och dit under de här åren. Hur snabbt vi hamnade i det här, all rädsla, misstro, isolering och ökad polarisering. Hur människor betedde sig oförskämt mot varandra i matbutiken, all ilska och förvirring.
Jag tror inte att det är slut på det här. Det kommer säkerligen mera. Vaccinpassen finns där i bakgrunden. De kan användas igen. Och vi som är ovaccinerade ska ju helst fortsätta att hålla oss undan.

Det har det bitvis varit tungt att behöva säga saker som jag inte har kunnat stå för egentligen. Jag har fått kämpa för att hålla mig neutral i min profession. Jag har velat gå hem och aldrig mer komma tillbaka många gånger. Ändå är jag kvar. En känsla av styrka har ändå börjat växa i mig när jag ser att så många fler kollegor runt om hela landet, och i hela världen upplever samma sak. Det ger mig ändå hopp, och mod att börja säga min mening mer öppet.

Anonym